om att sopa bort snö

Om man lyssnar på 'Jag älskar dig så mycket jag kan' och 'Nya Hav' med Vit Päls blir man på snäll-humör, trots att man har teaterpremiär imorgon och inte kan replikerna. Trots att man har ont i hela kroppen, och allra mest i lungorna. Trots att man såg en man gå på isen på sjön idag för att den inte har smält än. Trots att man vill rulla ihop sig under sitt täcke med nyponrosor på, men måste skriva klart ett reportage. Trots att det är en hel vecka kvar till påsklovet. Trots att man har blåsor i munnen som gör jätte ont och trots att man nästan inte kan prata alls för att rösten inte orkar prata. 

Idag såg jag en liten man utanför Stadsmissionen och därmed mitt-emot-utanför-mitt-fönster, som stog och sopade upp snöhögar med sopborste och sopskyffel. Då fnittrade jag lite, men sen gjorde det ont i mina lungor. Då ville jag helst att någon skulle spela 'Jag älskar dig så mycket jag kan', klappa mig lite huvudet och ge mig en kardemummabulle. Men det var det ingen som gjorde, så då fixade jag mig en egen kardemummabulle (den var väldigt god) och så satte jag på 'Jag älskar dig så mycket jag kan', men jag klappade faktiskt inte mig själv på huvudet. Ingen annan heller för den delen.