ingenting

Och vi har hört allt, men aldrig hört nåt.

Själen var nån annanstans.

Vi har sett allt, men aldrig sett nåt.

Världen var nån annanstans.

Anna Järvinen var förband och såg ut som Marie Antoinette. Hon gjorde en stråkversion av Berg och dalbanan. Sen fick vi kliva in i den fullsatta stora salen. Omgivna av guld sögs vi in i trasiga texter, för att sedan plötsligt bli väckta av ett tjutande brandlarm. Det blev en kylig halvtimme i foajén, sen fick vi komma in igen. Jag blickade ut över gamla drömmar som fanns där framför mig. Blev sorgsen. Tittade upp i taket, högt högt upp. Hörde Sibille sjunga "så minns jag dig, som en person, som aldrig gjort mig besviken". Landade på jorden, tittade framför mig och insåg att, jo besvikelsen, den lever kvar. Jag påminde mig själv om att inte glömma bort att glömma. Men kvällen jag såg de trasiga orden framföras, den glömmer jag aldrig!